Dock känner jag fortfarande en enorm saknad för London vilket bidrar till mina depp-känslor. Skulle ge upp allt för att få bo där igen. Jag vet att det är där jag hör hemma, och jag tror inte att jag kommer kunna vara riktigt lycklig förrens jag flyttar tillbaka. Ni kan nog inte förstå den kärleken jag har för staden- eller å sidan, det kanske ni kan. Kanske älskar ni stockholm lika mycket som jag älskar London. Finns egentligen så mycket jag hade kunnat skriva om just det här, men jag har varken tid eller orket. Dessutom är det nog ganska få av er som bryr er.

Camden Market - Min favorit plats på denna jord. Kan spendera timmar där, då jag alltid upptäcker något nytt. Så många minnen jag har från Camden, där jag även bodde i åtta år. Nog den mest bohemiska delen av London, med en sån variation av människor. När jag åker tillbaka dit nu, blir jag aningen tårögd, då jag vet att det kommer dröja länge förrens jag får kalla detta ställe mitt hem igen. Längtar till sommaren, då jag får spendera tre oavbrutna veckor i London, gå runt på de familjära gatorna, hälsa på gamla vänner och helt enkelt bara njuta av att vara. London är nog det ända stället där jag känner att jag passar in. I london kan jag vara mig själv, då jag vet att jag inte blir dömd, på grund av utseende, hudfärg, stil, ja vad som helst. För London tar alltid emot alla med öppna armar. Sån skillnad från Sverige, då man måste passa in i en särskild mall för att inte sticka ut. Eller kan det här bara vara något jag fått för mig? Kanske borde jag testa att vara mig själv här, istället för att försöka vara någon/något som jag aldrig kommer bli. Hur som helst mår jag inte bra av att vara här och komemr flytta tillbaka så snart jag får chansen.

Aa, nu gjorde jag det som jag sa att jag inte skulle göra. Ni ser, när jag väl börjat skriva om London har jag det svårt för att sluta. Jaja nu fick ni ett saftigt inlägg i alla fall.