With friends like you, who needs friends?

Har lovat mig själv att inte skriva om känslor på den här bloggen, men ibland så vill jag bara få ut det någonstans. Borde egentligen inte, då det är helt fel människor som läser den här bloggen, människor från min skola.

Jag orkar inte känna mig ensam längre. Över åren har jag blivit sviken av de människor som stått mig närmast, och de som jag trodde brydde sig om mig mest. Jag gillar att tänka mig själv som en ganska självständig person ändå, men jag har lärt mig, efter många dumma misstag, att man faktiskt inte klarar allt på egen hand. Det sorgliga är är när man litar på någon, och öppnar upp för någon, när man egentligen är dispensbar för dom.

Allt är så nära på att ta slut, om mindre än en vecka är det sommarlov, och då kommer jag träffa hundratals nya, härliga människor, men det känns ändå sorgligt att inte kunna behålla några av de förhållanden som jag haft under alla dessa år. På något sätt har jag lyckats bli av med nästan alla betydelsefulla människor i mitt liv. Och det värsta är det att jag vet inte ens vad jag gör för fel. Det måste ju vara jag, det har hänt för ofta för att vara en slump.

Det gör mig otroligt ledsen, och jag mår så dåligt över mig själv. Då sätter frågorna igång. Hur hemsk är jag egentligen? Varför lyckas jag aldrig behålla mina vänskaper? Varför är det så lätt för människor att glömma bort att jag finns? Varför behandlar de mig såhär, när jag hade gjort vad som helst för dom?

Det är sådana frågor som får mig att göra dumma misstag. Till och med min bästa vän, som stått bredvid mig genom vått och torrt, som jag känt sedan 3:an verkar slutat bry sig. Verkar inte bry sig om att vi inte har snackat på över en och en halv månad. Verkar inte bry sig om att vi kommer inte träffas på hela sommaren, och inte på ett tag sedan därefter eftersom att jag flyttar. En människa kan ju bara ta så många slag innan de ramlar ihop och dör.